August drack det sista ur förmiddagens andra kopp termoskaffe och blickade ut över myren. Morgondimman hade lättat och det var vindstilla. Det var tredje dagen på årets älgjakt för det lilla laget hemmahörande i Ångermanlands skogar och August hade tillbringat de två föregående just i det rangliga jakttorn i skogsbrynet där han även idag var uppsutten.
Just här hade han suttit året innan och studerat sitt tilldelade pass genom det för året nyinskaffade kikarsiktet som prydde studsaren. Han hade sakta svept med hårkorset över nejden och för en stund låtit det stanna vid tre stora stenar nära myrens från hans håll sett vänstra kant. Just där, hade han tänkt, just där skulle just hans älg kunna ställa sig. Knappt hundra meter bort och den flacka sluttningen ner till platsen gjorde att myren bildade ett bra kulfång. En bom eller en genomskjutning skulle bara gå ner den våta marken utan risk för rikoschetter. En perfekt plats. Jaja, hade han tänkt och ställt ifrån sig studsaren lutad mot jakttornets hörn. August älskade naturen och just nu började den kalla på honom. I det ärendet hade han rest sig och försiktigt tagit sig ned till marken via den mossbeväxta trästege som trots årstidernas och Augusts alla påfrestningar fortfarande strävsamt stod lutad mot tornet.
Sysselsatt med att stänka daggen av sin lilja hade August åter vänt sin väderbitna fysionomi mot myren, där han nu såg de tre stenarna resa sig och sakta traska vidare in i skogen. För stunden endast beväpnad med ett för älgar påtagligt ofarligt vapen kunde August inte göra stort annat än att söka tröst i att hans kroppsliga behov åtminstone blev tillgodosett medan han rotade i sitt vokabulärs innersta gömmor efter ord som passade situationen.
Inte i år, tänkte August och skruvade tillbaka locket på termosen. I år skulle han pissa från tornet, med studsaren i andra handen om så blev nödvändigt.
Det sprakade till i radion. Det var Erik, jaktledaren.
”Är du vaken, August?”
August lyfte radion till munnen.
”Det är klart jag är, vad händer?”
”Bengtsson ropade nyss, han hade sett en tjur på väg åt ditt håll så håll ögonen öppna”
”Okej”
August satte sig tillrätta och lade upp studsaren på tornkanten. Minuterna gick. August spejade ut över passet, höll andan och lyssnade. Efter en stund såg han en rörelse på andra sidan myren. Ur granskogen kom en älg ut på kalhygget och fortsatte ner mot myren, på väg rakt mot Augusts torn. Hållet var ännu långt och tjuren vänd rakt mot honom. August tog upp studsaren och följde djuret genom kikarsiktet medan tjuren lugnt och säkert stegade över myren och krympte avståndet.
Efter vad som enligt Augusts tideräkning syntes vara ett skottår, kom så tjuren upp på torrare mark och avståndet var nu inte mer än kanske åttio-nittio meter från vår sagas hjältes vitnande knogar. Tjuren vände då tvärt höger och visade sidan mot August, gick några steg för att sedan stanna och bli stilla. Ett ståtligt djur, såg August. Halvtonnet minst.
August höll både hårkors och andhämtning stilla medan han sakta kramade avtryckaren. Knall och fall. Tjuren stöp till marken och låg livlös medan skottet ännu ekade över nejden.
Efter en djup utandning lyfte August jaktradion och ropade på jaktledaren.
”Jag tog tjuren. Få hit gubbarna, Erik så drar vi hem den”
”Grattis August, vi är på väg”
Med ett illa återhållet leende på sina läppar klättrade August ned från tornet och gick raskt fram till sitt fällda byte. Tjuren låg helt stilla. Något fångskott var inte nödvändigt ansåg August och ställde ifrån sig studsaren för att ta itu med sotningen. Sotning i det här sammanhanget innebär att från handjuret skära bort könsdelar och urinblåsa i syfte att inte riskera att köttet förorenas för det fall att urinblåsan spricker under transport eller slakt.
Med dragen kniv böjer sig August över den fallna konungen och gör några raska snitt innan han tvärt emot sina egna beräkningar slungas till marken av en råmande älg som nu tycks återuppstånden ur dödsriket, därtill på ett synnerligen vresigt humör.
Kort efter att Jesusälgen kommit på benen och älgat iväg in i skogen, anlände resten av jaktlaget till Augusts pass. Väl där kunde de se August sittande på en sten med ett skärrat uttryck i sina klarblå men någon älg syntes inte till. Efter en frågestund som August ansåg för lång för att vara njutbar, hade jaktledaren fått händelseförloppet någotsånär klart för sig. Jaktkamraterna påpekade att Augusts trofé var en smula okonventionell men var han nöjd med den så skulle de inte ställa några invändningar. August hade i stunden svårt att finna ord för något passande svar, ett besvär som inte delades av resten av laget.
Eftersök igångsattes men blev resultatlöst. Några veckor senare var August hembjuden på middag hos en god vän som råkade tillhöra det jaktlag vars marker gränsade till Augusts lags område. Vännen berättade hur hans lag hade fällt en tjur som befanns vara kastrerad. Den hade därtill en märklig skada i ena hornet, nästan som om en kula hade träffat det.
”Jadu, han må väl ha hamnat i slagsmål eller nåt” sade August och satte tänderna i älgfilén.
Fanskaparens kåserier 