Fanskaparens kåserier

Det ångade om huden. Svetten rann i Svens rödsprängda ögon och den svala höstluften stack som vässade istappar i hans lungor när han tungt slog sig ned på sittbänken. Sven mådde prima och kände sig filosofisk, något som inte var ovanligt efter ett par timmar i den lilla bastun i skogsbrynet. Sven ansåg att det rentav var det som var det huvudsakliga syftet med den verksamhet som nu sysselsatte honom. Att man därtill blev ren var mer en bieffekt som han för all del kunde tolerera men som i sig inte bekymrade honom i någon högre grad.

Medan Svens fingrar vant slöts runt den aluminiumburk som troget väntat på honom där på bänken, noterade han ett tjatter i grantopparna som omgav sommarstugan vid älven. Han lyfte blicken och kunde se två ekorrar jaga varandra bland barr och grenar i kampen om en särskilt delikat kotte. Burken pyste till när Sven öppnade den. Han tog en klunk och funderade över naturens beskaffenhet. Arter utvecklas genom att anpassa sig till de förhållanden de lever i. Ekorrar har utvecklat förmågan att klättra för att kunna komma åt sin föda och för att kunna fly från rovdjur, förstod han. Undrar hur länge det tog, funderade Sven. Det lär iallafall ha tagit mer än några minuter, det hade han själv kunnat studera en kväll för många år sedan, när han som ung student gick ut på stan i sällskap med några vänner. 

Sällskapet avsåg förära en av stadens studentnationer ett besök, något som endast delvis lyckades. Väl ankomna till entrén ställdes de presumptiva gästerna inför utmaningen att övertyga de båda tjänstemännen i dörren om värdet av att låta sällskapet träda in. De bistra herrarna ställde sig överlag positiva till idén, med ett par undantag. Just den här kvällen utgjordes undantagen av Sven och Micke. Den ene av dessa samhällets tjänare förklarade omtänksamt för Sven och hans kamrat att de båda såg en smula trötta ut. Kanske det vore bra med en stärkande promenad innan besöket, runt kommunen eller så?

Medan resten av sällskapet lät sig slukas av näringsställets portar stod Sven och Micke på trottoaren och rådgjorde hur situationen bäst skulle hanteras. Mången kreativ idé dryftades och avfärdades av flera orsaker av vilka den främsta var att Biffen och Bulten såg ganska stora ut. Micke, som var mer utsocknes än de flesta och ofta företrädde en alternativ verklighetsuppfattning, kom till slut fram till att Darwinism var svaret på deras problem. Sven, som inte helt och hållet hängde med i tankegången eller vad den skall kallas, höll just på att be Micke utveckla sitt resonemang när denne löpte mot byggnadens hörn där en stupränna mynnade över gatstenarna. Micke hade bestämt sig för att anpassa sig efter de besvärliga levnadsvillkoren och utveckla förmågan att klättra. Innan Svens invändningar hade hunnit ta skruv passerade Micke andra våningen och svingade sig upp på taket.

Med törst och triumf i blicken kikade Micke upp över taknocken och såg ner på innergården. Där satt gäster vid borden med skumprydda bägare i sina händer. Nu återstod uppgiften att ta sig ner dit, något som enligt Micke borde vara en lätt match. På alla fyra passerade han taknocken och anträdde sluttningen ner mot takkanten där förhoppningsvis en annan stupränna skulle finnas till hands. Den frågan bordlades dock när takpannorna kom på glid och Micke övergick till att fundera över gravitationens olika konsekvenser.

Från sin position på gatan kunde inte Sven följa händelseförloppet men noterade hur det folkliga sorlet avbröts av ett skarpt ljud. Ljudet fick honom att för ett ögonblick minnas hur han en gång i skolmatsalen tappat en rödspätta i stengolvet. Så lät det.

Biffen och Bulten, som tillkallats av en något skärrad servitris, kom ut på innergården för att skrapa upp ortoceratiten samtidigt som ljudet av sirener kunde höras i fjärran. Sven kunde för sin del bara ana vad det hela rörde sig om när ambulansen stannade utanför entrén men han hade åtminstone en avancerad gissning om vad saken gällde. När sedan ambulanspersonalen kom bärande på vad som återstod av Micke fann Sven det naturligt att följa med i ekipaget till sjukhuset, en uppfattning som skilde sig radikalt från den som hystes av ambulatörerna. Svens argumentation var verkningslös och sjukdroskan med personal lämnade honom att se blåljusen försvinna in i staden. 

Som den handlingens man han var lät sig dock Sven inte nedslås utan skärskådade sin omgivning efter en lösning till sina problem. För att vara exakt stegade han längs raden av parkerade cyklar för att se om någon händelsevis hade lämnats olåst. Det hade någon händelsevis och under devisen Nöden Har Ingen Lag befann sig nu denna cykel i ambulansens bildliga hälar med Sven som förare. 

Lidande på var sitt håll befann sig nu Micke och Sven i snabb förflyttning. Den förstnämnde led av sina egenhändigt tillfogade skador, den andre av andnöd, mjölksyra och blodsmak i munnen. Den raska marschen avbröts temporärt då ambulansen tvingades stanna bakom några fordon som väntade på grönt ljus. Denna halvhalt undgick på något sätt Svens vanligtvis observanta ögon och flåsande som en blåsbälg fortsatte han med kraft in i ambulansens bakdörrar. 

Vid stoppet kastade ambulansföraren en blick i backspegeln i vilken ett par rödsprängda ögon kunde ses närma sig på kort final. Han hade just dragit andan för att fälla en kommentar om cyklister i allmänhet och just denna vagt bekanta trafikant i synnerhet, när ambulansen drabbades av Sven. Föraren slöt sina trötta och bad sin kollega ta en titt bakom fordonet. När läget stod klart för de inblandade fick så Sven sin vilja igenom att följa med i transporten, nu av nödvändighet snarare än intresse. 

Det hade varit enklare för alla om man lyssnat på mig från första början, tänkte Sven där han satt utanför bastun och noterade med tillfredsställelse hur pålitligt hans omdöme var redan i unga år. Han reste sig och lämnade ekorrarna att lösa sin fördelningspolitik själva medan han återvände in i bastun där svaren på fler världsproblem väntade på att hittas.