Fanskaparens kåserier

Sven satt vid ett av hörnborden i en pub och väntade på några vänner. Så var det alltid. Sven var alltid först på plats. Var han inte först så kom han inte alls. Vännerna han väntade på tillhörde inte den umgängeskrets han levde i under sina studentår och kände inte till bakgrunden. När han senare fick frågan om varför det var så noga för honom att komma före utsatt tid när de bestämt träff, ställde han ner glaset och tittade allvarsamt ut genom fönstret. ”Jo” sade han lågt ”så här var det…”

Sven och hans gäng skulle på fest på en av stadens större nationer. Festen var av den slutna typen där dörrarna stängdes när firandet började. Var man sen, kom man inte in. Ingången genom den stora porten var bevakad av ordningsvakter som hade välförtjänt rykte om sig att vara ganska enkelspåriga när det gällde eftersläntrare. Nationen hade dock en innergård med potentiella ingångar som var obevakade och som kunde öppnas inifrån. När så Sven denna afton var försenad och gjort ett misslyckat försök att få de två plikttrogna att ens glänta på porten för att åhöra hans sorgesamma historia om varför han inte var på plats i tid, stod Sven inför två uppgifter. För det första att meddela sina kamrater att han behövde släppas in, för det andra att ta sig in på innergården där detta kunde verkställas.

Den förstnämnda uppgiften var svårare än det först kan tyckas, då detta utspelade sig i början av nittiotalet och mobiltelefoner fortfarande gick under benämningen yuppienallar och inte fanns i var mans ficka. Så inte heller i Svens eller hans kamraters. Den andra uppgiften skulle visa sig vanskligare än Sven än så länge anade.

På sin väg runt till andra sidan av kvarteret stöter Sven på Magnus, en bekant som ett par minuter tidigare gjorde samma erfarenhet som Sven och rönte lika stor framgång. Sven förklarar sin plan, två själar möts i nöden och deras fötter börjar målmedvetet stega trottoaren fram. Väl på andra sidan går de båda in genom ett valv och kommer till en innergård där ett regnskydd för cyklar skiljer dem från målet för deras färd. De stannar och överblickar situationen. Först skall de över cykelförrådet, sedan ner på andra sidan och därefter ta sig över nationens inre byggnad för att slutligen ta sig ner inne på nationens innergård. En smal sak för två öltörstande och handlingskraftiga män. 

Med gemensamma krafter och en cykel som stegplattform tar sig vår sagas hjältar upp på cykelförrådets tak. Där inser de att på andra sidan förrådet har ett industristängsel placerats och därtill försetts med taggtråd högst upp. Stängslet var endast cirka fyra decimeter högre än det tak de nu stod på och Magnus tog utan vidare betänkande ett språng ut i natten och seglade ledigt över stängslet. Ljudet av hans landning med efterföljande ramsa avslöjade för Sven att underlaget var av det blötare slaget vilket för all del gjorde landningen mjuk men även dess exekutör mindre salongsfähig. Sven bad därför Magnus peka ut en plats med fastare mark och tog därefter ett mer försiktigt språng mot densamma. Språnget visade sig något för försiktigt då taggtråden förenade sig med Svens byxben och bringade den tänkta kastparabeln till ett tvärt slut. Sprattlande som en nätad Brax och ventilerande sitt ordförråd lyckades Sven till slut slita sig själv loss och byxbenet sönder och kom ner på jorden inte långt ifrån där Magnus nyss gjort sitt avtryck på densamma.

Efter att i kvällsmörkret enats om att de båda ännu var bildsköna nog för möblerade rum, anträdde herrarna uppgiften att ta sig över nationens inre byggnad. Ett stuprör fanns tillhanda och begagnades nu för uppfärden. Sven hade just fått sin fysionomi i höjd med andra våningens fönster där han gjorde ögonkontakt med sina vänner inne i lokalen, när Magnus grep tag i samma rör i akt och mening att följa efter. Summan av de båda kropparna var mer än vad stuprör och hängränna var avsedda att bära vilket föranledde Svens anlete att försvinna ur synhåll samma väg det kommit, om än betydligt snabbare. 

Till knaket av brustna rosenkvistar, rör och nyckelben landade herrarna i en om inte prydlig så iallafall trave, i rosenrabatten invid nationshusets vägg. Sagda nyckelben tillhörde Magnus som nu åkallade för Sven dittills okända gudomar medan den sistnämnda begrundade situationen de nu befann sig i. Klart stod att Magnus inte längre var i skick att klättra över ett tvåvåningshus eller ens något hus alls för den delen. Frågan var i vilket fall som helst akademisk då den aktuella färdvägen nu bokstavligt låg för deras fötter i form av förvridna metallkomponenter.

Magnus behövde komma till sjukhus. Det innebar i sin tur att ta sig ut på gatan igen och den enda möjliga vägen var den de hade begagnat för att ta sig dit där de nu var. Att få en enarmad och svärande Magnus över taggtrådsstängslet och upp på cykelförrådets tak var ett kraftprov som Sven inte utan viss stolthet reflekterade över medan han sittande på förrådstaket befriade taggtråden från resterna av Magnus kavaj. Att få ner herr M från samma tak gick fortare och hade M fallit åt den friska armens håll hade det kanske till och med skett utan blodsutgjutelse. Nu gjorde det inte det denna gång men som Sven påpekade för M, var det helt och hållet dennes fel.

Ledande den lidande Magnus tog sig Sven ut på gatan och lyckades efter en stund övertala en förbipasserande med mobiltelefon att tillkalla en ambulans åt sin i dubbel bemärkelse fallna kamrat. Sven gav de båda ambuliterna en redogörelse för händelseförloppet som inte belamrades med alltför stor detaljrikedom. Efter att ha vinkat farväl åt Magnus fann sig nu Sven ensam i den sena kvällen utan någon plan för dess fortsättning.

Sven började traska tillbaka längs gatan medan han funderade på vad mer den här aftonen möjligen hade att erbjuda. Som svar på hans undranden blev han omsprungen av en yngling iklädd jeans och i övrigt bara skinnet. Ynglingen sprang ut på Nybron där han med ett stridstjut kastade sig ner mot Fyrisåns frusna yta. Den centimetertjocka isen gjorde ingenting för att hejda framfarten och ynglingen försvann ner i det mörka vattnet. Sven och ett par andra förbipasserande stirrade klentroget på hålet i isen där vattnet nu åter låg stilla. De tittade sedan på varandra medan insikten sjönk in att de just bevittnat en människas sista ögonblick i livet. 

Innan någon hunnit yttra något i frågan bröt en knytnäve genom isen underifrån ett stycke nedströms Nybron. Knytnäven var via en arm förbunden med en i högsta grad levande yngling som visade sig identisk med den som hoppat genom isen från den plats där Sven och några andra nattliga flanörer nu stod och ifrågasatte sina ögon och dryckesvanor. Ynglingen tog sig via en räddningstrappa upp till gatuplan och försvann barfotaspringande bort längs med ån.

Medan han stod på Nybron och betraktade nattlivet summerade Sven kvällen såhär långt. En kostym avskriven, ett stuprör och en hängränna vars dåtid och framtid han skulle få diskutera med nationens vaktmästare, en kamrat till ortopedmottagningen, även denne en kostym fattigare, samt en surrealistisk manifestation av människans outgrundliga natur han inte ens försökte analysera. Han fann det lika så gott att tacka för kaffet och med varsamma steg ta sig hemåt.

”Så nu förstår ni” avslutade Sven. ”Man vet aldrig vad det kan få för konsekvenser att inte passa tiden så det undviker jag”. Vännerna svarade inte.