Studenter vid Uppsala universitet indelas i nationer, sammanslutningar som samlar studenter utifrån deras hemort. Nationerna utgör kärnan i Uppsalas studentliv med stor betydelse för såväl kultur- och nöjesliv som studie- och bostadsstöd.
Ett ärevarv är något varje sann uppsalastudent bör genomföra under sin studenttid. Att genomföra ett korrekt ärevarv innebär att besöka samtliga studentnationers pubar under en och samma afton samt inmundiga minst en stor stark på var och en av dem. Detta kan synas vara en enkel uppgift tills dess att man inser att pubarna är tretton till antalet och att de håller öppet mellan 18:00 och midnatt. Det innebär att man grovt räknat har en halvtimme på sig att beställa och erhålla sin bägare, tömma den, ta sig ut och till fots transportera sig till nästa ställe för att där upprepa proceduren. Tolv gånger.
En styrka om tio overallsklädda unga män aspirerande på ära och ryktbarhet samlades på Gotlands nation. Gotlands är den enda nationen öster om Fyrisån, gotlänningar föredrar som bekant att ha vatten mellan sig och resten av landet. Festklubbens ordförande läste upp marschplanen. Ordningen i vilken nationerna skulle besökas hade fastställts utifrån geografiskt läge samt de olika ställenas bedömda ”rush hour”, vilken man hade ambitionen att undvika med tanke på den knappa tid som stod till buds. Manskapet lyssnade under tystnad och fokuserade på att memorera rutten för den ganska sannolika händelse att sällskapet splittrades längs vägen samtidigt som de nu började omhänderta aftonens första skumprydda bägare.
När så den första deluppgiften var framgångsrikt överstökad gav sig styrkan i samlad tropp och med raska kliv iväg mot V-Dala där man fann baren glest befolkad och gjorde processen kort med pilsner nummer två. Näringsstället kunde tacksamt konstatera att de låg i början av turnén och önskade herrarna och förmodligen resten av nationerna lycka till när sällskapet skred vidare. Uplands stod på tur och erbjöd inga hinder för verksamheten. Så ej heller Kalmars eller Göteborgs även om det anmärktes på den skumma belysningen å den sistnämnda.
Vid Södermanland-Nerikes nation var fortfarande stridsvärdet högt men enighet rådde om att entrén var smalare än brukligt. Mannen i baren var förstående och insåg att besökets varaktighet var beroende av dennes förmåga att leverera tio stora starka och servicen var föredömligt rask. Sven, vis av tidigare erfarenhet, påpekade i förväg att han inte behövde ett drinkparasoll i sin öl. Ynglingen hade vid ett tidigare tillfälle applicerat ett sådant i Svens irish coffee, något som bringat Svens världsbild i gungning.
På Smålands nation leds den första förlusten. Mårten hade setts försvinna i riktning mot toaletterna och därefter ej synts till mera. Ryktet spreds att en ung dam var inblandad i hans försvinnande och ordföranden beslutade att ordningsmakten inte behövde larmas förrän nästa dag. Det skall kosta att inte ha ordning på sina prioriteringar. Den decimerade styrkan anträdde nu den något längre marschen till Stockholms nation där man möttes av en nedsläckt byggnad med låst dörr.
Förskräckelsen grep tag om herrarna som nu såg sin väg mot evig berömmelse raserad av en yttre makt. Någon föreslog att stället blivit förvarnat om herrarnas ankomst och helt enkelt låst, släckt och kommenderat samtliga gäster ner på golvet under största möjliga tystnad men att det i själva verket var öppet. Skylten med STÄNGT FÖR RENOVERING skulle endast vara en slug skenmanöver i syfte att omintetgöra sällskapets planer för kvällen.
Ordföranden som ännu inte hade sina sinnen fulla med bruk uttryckte sin skepsis och pekade på ett fönster på övre våningen där ljuset ännu var tänt. Det kunde ju vara så att någon som kunde ge besked i frågan befann sig därinne. Det ropades och viftades och efter en stund öppnades fönstret av en något irriterad ung man som meddelade att nationen var stängd och om herrarna hade lyckats ta sig till universitetet borde de väl ha läskunnighet nog att själva ta in denna information utan att störa honom i hans förehavanden.
Ordföranden påpekade med myndig stämma att detta var ett ärevarv och att saker stod på spel som var långt mer betydelsefulla än vad än den unge mannen kunde tänkas ha för sig. Ynglingen som visade gott gry frågade efter kort betänketid om herrarna avsåg lämna platsen efter att ha fått varsin öl. Då frågan besvarades jakande skyndade den rättskaffens gentlemannen ner och släppte in sällskapet. Baren öppnades med sällan skådad hast och producerade tio stora starka inklusive en åt barmästaren som bjöds på drycken, sann hjälte som han nu var.
Vid det här laget kunde de första tecknen på uppgiftens övermäktighet skönjas i gruppen. Den flacka stigningen upp till Wermlands nation visade sig för brant för Martin som anhöll om att hissa vit flagg. Stödd av ett par kamrater lyckades han likväl att ta sig till ingången där han tvingades göra halt då hans legitimation visade sig för hal för hans fingrar att hantera. Martin gjorde endast halvhjärtade invändningar mot kontrollantens argument och tyckte att stentrappan var riktigt bekväm att slå sig ner på. I sittande ställning hälsade han sina kamrater när dessa utträdde från lokalen. Efter ett kort rådslag fastställdes att förluster skulle hanteras i enlighet med gruppens moral: Man lämnar de fallna på plats.
Vid Gästrike-Helsinglands nation trasslade Peter in sig i grinden och förmådde inte lösgöra sig i tid för att bli med in i lokalen. När de övriga sju kom ut syntes han inte längre till och skrevs av som saknad i strid. Vid Östgöta nation blev manfallet än större, ett resultat av de förrädiskt branta trapporna ner till puben. Två tappra placerades lutade mot varandra på en bänk i väntan på att skadorna skulle läka. Kvarvarande fem tog sig med möda uppför trapporna igen med siktet inställt på Västgöta nation, den näst sista anhalten på kvällens turné. En serviceinriktad ordningsvakt hjälpte Krister upp och ut medelst ett stadigt grepp om livrem och krage. Styrkan samlades vid kastparabelns slutpunkt ute på gården och kunde konstatera att femtio procent fortfarande var med i matchen, vilket under rådande omständigheter måste ses som ett gott tecken. Två nationer återstod.
De tvåhundra meterna till Västgöta avverkades på mindre än en kvart och den lilla gruppen ställdes nu inför ännu en förrädisk trapp. Nedför gick bra, även om det gjorde ont. Uppför var jobbigare och det hela slutade med att ordföranden, Krister och Sven var de enda som fick vädra nattluft mer denna kväll. Nu var det bara upploppet kvar till det hägrande målet, Orvars krog på Norrlands nation. För våra tre hjältar var detta som att bildligt krypa tillbaka in i livmodern. Just denna kväll gjordes det delvis bokstavligen. Med några få minuter tillgodo lyckades de få tre fingrar ovan bardisken där den luttrade personalen insåg situationens dignitet och ställde fram varsin segerbägare åt den rödsprängda trion.
Efter att kort därpå blivit utstädade från Orvars stod så den medfarna trion inför uppgiften att ta sig hem. I Svens fall var det en försvarlig promenad då han bodde i utkanten av stan. Enär kvällen redan tagit hans ekonomiska resurser i anspråk var det fotmarsch som gällde och med beslutsamma om än inte spikraka steg började han sin vandring.
Sven följde outtröttligt Vaksalagatans meandrar medan småtimmarna led och han med dem. När han vid ett tillfälle stannade för att hämta andan gjorde en bil på gatan likadant varvid rutan vevades ner och passageraren frågade Sven om han mådde riktigt bra. Sven meddelade stolt att han mådde prima och för övrigt nyss fullföljt ett ärevarv, liksom för att ytterligare framhålla hans fysiska status. Denna bekräftelse var överflödig då passageraren och hans förare vid det här laget hade Svens kondition fullt klar för sig. Passageraren frågade försynt om Sven möjligen var på väg hem och om han i så fall kunde tänkas vilja lifta. Sven begrundade återstoden av sträckan och drog slutsatsen att erbjudandet var tillfredsställande. Han öppnade bakdörren och noterade i förbifarten att fordonet var försett med blå lampor på taket. Efter att ha buklandat i baksätet och med viss möda artikulerat sin hemadress kunde Sven se gatljusen röra sig i en och samma riktning utanför fönstren istället för att som nyss ha cirklat planlöst omkring. Mycket bättre så, ansåg han.
Efter att ha avverkat ungefär halva sträckan anade Sven oråd och framhöll sina bekymmer för de båda herrarna där fram. På frågan om de skulle göra en plötslig halt nickade Sven till svar varvid färden hastigt avbröts vid vägkanten. Sven öppnade dörren och klev ut i buskaget som just då var upplyst av en blå discobelysning. Han konstaterade med måttligt intresse att det kanske hade öppnat någon nattklubb i närheten som han inte kände till.
När hans ärende var uträttat återvände Sven till bilen som tursamt stod kvar där han lämnat den och återtog låg ställning i baksätet.
Snart nog anlände ekipaget vid Svens adress där den ene av herrarna var behjälplig med att hålla nyckelhålet stilla åt Sven medan han låste upp. Sven tog tacksamt farväl av de båda och gick trött men stolt uppför trapporna till sin lägenhet. Väl därinne undrade flickvännen hur kvällen hade varit.
”Jo, det var väl bra” sade Sven.
Fanskaparens kåserier 